Om Hanna

Jag heter Hanna, är 31 år och jobbar som omsorgspedagog på en daglig verksamhet för människor med förvärvad hjärnskada. Och jag har skrivit novellen Vad krävs för att en känsla ska landa? Allt det är ju sant, men vad säger det egentligen om mig?

Ifall du kommer hem till mig så kommer du att mötas av en stor plansch på Silvana Imam och hennes flickvän Beatrice Eli i hallen. Den har en svart ram och på var sida om den hänger två gotska ljusstakar. Under den står en mörk byrå med en liten ”betuttad” kruka, en tavla med ansikten i regnbågens färger och ofta sitter min lilla svarta katt där och tittar på mig med två självlysande ögon. Säger det – eller att jag kallar det för mitt lesbiska altare – något om mig?

Jag har alltid haft orden i mig. Sådär som folk säger att det går att ha en demon i sig. Det blir liksom aldrig tyst i huvudet. Orden skriker efter att få komma ut. Jag minns när jag som elvaåring hälsade på min lågstadielärare med min klasskompis Dahlia. Vår lågstadielärare frågade Dahlia om hon fortsatt med sitt målande som hon var så duktig på.

Sedan tittade hon på mig och sa: ”Och Hanna! Du som alltid var så snabb och duktig med datorer!” ”Datorer!?” ville jag skrika. Men det gjorde jag såklart inte. Skriva var ju min grej. Hade hon missat det? Fast helt ärligt, såhär i efterhand kan jag förstå henne. Mina texter som sju, åtta, och nioåring var ju inte direkt litterära mästerverk…

Historier har alltid funnits i mitt huvud, antagligen sen innan jag ens lärde mig att skriva. Vart jag än bott, vad jag än jobbat med eller pluggat så har jag aldrig kunnat sluta skriva ner mina historier. Och det är ju så fantastiskt att vara en skrivande person. För till och med när jag inte sitter ner och skriver så skriver jag. Eller kanske snarare samlar erfarenheter och förståelser av världen som en dag kan komma att omvandlas till text.

Vem jag är? Ja. Jag är bara en vanlig kvinna, som lever ett vanligt liv, men som inte klarar av att lägga ner pennan.

 

Vad krävs för att en känsla ska landa?

När är rätt tid att säga att jag vill skilja mig?

Datorskärmen lyser hånfullt och mailkorgen har en arg röd siffra ovanför sig, men jag orkar inte trycka på ikonen.

Direkt när han kommer hem från jobbet blir för abrupt, han måste få andas ut lite. Och så är han ju grinig innan han har ätit. Det blir kanske bäst efter middagen. Fast det känns ju också konstigt, ska jag laga mat till familjen innan jag säger något? Ska vi äta en sista måltid ihop, utan att de ens vet att det är vår sista måltid?

Kanske är det bättre med take away? Fast då får det vara det där dåliga indiska stället, jag vill ju inte förstöra en bra restaurang med det här minnet. Eller blir det så? Kommer jag komma ihåg varje detalj från den här dagen efteråt, som vid trauman och dödsfall? Förresten så är väl take away lite lyxigt? Det blir fel signal att köpa take away. Pizza kanske funkar? Hämtpizza är nog okej skilsmässomat.

Förresten, måndag är väl inte en bra dag att säga att jag vill skilja mig på? Jag vill ju inte förstöra hela hans vecka. Fast fredag är inte heller bra, då förstör jag helgen istället. Onsdag kanske funkar? Onsdag är kanske det bästa alternativet.

Kerstin tittar in med ett stort leende.

”Är det dags för kafferast snart?”

Jag sneglar på klockan.

”Om… en kvart?”

Kerstin suckar.

”Okej, vi kan ta rast nu”, svarar jag.

Kerstin berättar om en klient som ringt flera gånger på morgonen. Avslaget som Kerstin skickat med posten var inte acceptabelt. Så Kerstin har redan hunnit bli kallad både för hora och sossekärring.

”Och klockan är inte ens tio än. Vad ska jag mer vara med om innan det är dags att gå hem? Eller innan lunch för den delen!” Kerstin suckar och ler samtidigt, jag vet inte hur hon lyckas.

”Det känns som att du är gladare numera”, säger jag.

”Jaså, märks det. Ja, jag känner mig gladare.” Hon lutar sig tillbaka i soffmöbeln som ser fin ut men är omöjlig att sitta bekvämt i. Så att vi inte glömmer att vi är på jobbet – här ska vi minsann inte lata oss. ”Jag trodde aldrig jag skulle klara att vara ensamstående. Och sen blir jag det och har mer energi och mer glädje i livet. Det är som att jag har hittat Kerstin igen.”

”Hittat Kerstin? Det låter läskigt.”

”Läskigt? Nej! Det är skönt. Du borde testa att hitta Anna? Göra saker för din skull och sådär.”

”Kanske det.” Jag tar en djup klunk av kaffet för att slippa möta hennes blick. ”Men var Roger verkligen så jobbig? Ni verkade trivas tillsammans?”

”Inget är väl svart eller vitt. Han var ju bra på vissa sätt. Men jag var alltid bara mamma eller fru. Aldrig Kerstin.”

”Vad gör Kerstin då?”

”Skaffar barnvakt och går ut med vänner till exempel. Apropå det så missade du AW:n förra veckan?”

”Vi hälsade på farmor.”

”Det kan ju vara viktigt såklart. Men du var saknad, så du vet det.”

Jag ler. Vad fint att hon tänkt på mig medan jag var hos farmor och lyssnade på historier från Eriks barndom och blev jämförd med hans ex. Trots att vi har varit tillsammans i snart femton år och har barn ihop så glömmer hon inte Eriks första fru. Jag har erkänt många saker för Kerstin under de år vi jobbat ihop, men att berätta om pinan av hälsa på farmor kan jag inte. Ännu mindre kan jag säga något om tankarna kring att separera.

Men Kerstin ser skarpt med sina gröna ögon.

”Saknar du Anna?”

”Jag… jag är väl Anna lite hela tiden.”

Kerstin snörper på munnen. Hörde hon att det var en lögn?

”Så du är lycklig?”

”Jag vet inte.”

Kerstin tar min hand.

”Du måste inte göra som jag. Men tänk på att prioritera dig själv ibland också.”

Jag nickar, men orkar inte möta hennes blick.

 

Jag borde promenera hem, det går knappt snabbare med bussen. Men jag har glömt dubbarna hemma och det är kallt och jag är trött och – jag orkar inte hitta motargument till mina ursäkter.

Jag ser stan genom fönstret, himlen hänger som en smutsig trasa över allt. Kerstin frågade om jag var lycklig. Men vad är ens lycka? Jag är ju inte olycklig. Och finns det ens någon som är lycklig på bussen på väg hem från jobb när vinterns isvindar viner utanför?

Jag måste inte vara lycklig hela tiden. Men jag finner ju inte glädje i honom längre. Fast tryggheten av att var en familj är bekväm. Jag är faktiskt inte Kerstin.

När jag öppnar ytterdörren hör jag Erik. Han har sin professionella röst, säger saker som åtagande, beslut, kvartalsrapport och hummar när någon svarar i andra änden. Jag säger hej till tjejerna. Ylva ger mig bara ett snabbt ögonkast från sin laptop. Hon viftar bort min fråga om läxor som en irriterande fluga. Mina hänger sig runt mitt ben och ska berätta allt från sin dag. Jag stryker henne över huvudet och säger att jag behöver mina ben när jag lagar mat. Mina sätter sig på en stol och dinglar med benen medan jag steker pannkakor.

Ylva och Erik kommer båda lika motvilligt ut i köket när maten är klar. Erik äter snabbast och sen ursäktar han sig och sätter sig vid datorn. Tjejerna stoppar ner disken i maskinen, även Eriks. Sedan tittar de uppfodrande på mig.

”Vi vill hitta på något”, säger Ylva.

”Jag kan ta fram lite färger så kan ni måla?”

”Men ÅÅH, mamma! Vi är väl inte barn heller!” svarar Ylva. Jag tittar på hennes rangliga, tolvåriga kropp. För mig ser hon fortfarande väldigt mycket ut som ett barn. Jag resignerar och frågar vad de vill.

”Kan vi inte åka och shoppa?” Ylvas blick säger att hon inte tänker ge sig.

”Kan ni inte fråga pappa?” Men jag vet redan innan jag sagt klart meningen att det inte kommer hända. Planen om att ta ett bad och läsa en bok ikväll kommer inte bli av. Så jag suckar och ger mig.

”Okej, om ni diskar stekpannorna.”

Jag går bort till maken, han drar av sig en hörlur men släpper inte blicken från skärmen.

”Jag stoppar in en tvätt, kan du hänga upp den när den är klar?”

”Mm…”

 

Mina trycker in sin lilla hand i min och jag kramar den där vi går. I den andra dinglar en påse med samma smink som storasyster köpt.

”Vad ska vi göra i sommar?” säger Ylva.

”I sommar? Det är fortfarande långt till påsk!”

”Men om vi ska göra nåt bra måste vi planera! Jag vill inte åka till Svens landställe igen, det var så hiiiimla tråkigt!”

”Så hemskt var det väl inte?” Jag minns att flickorna hade rätt kul på Eriks brors landställe. De spelade badminton och plockade blåbär.

”Det fanns ju ingenting att göra. Vi kunde ju inte ens bada!”

”Vad hade du önskat då?”

”Thailand.”

”Thailand? Pratade inte du om fridays for future nyligen? Då kan vi ju inte flyga?”

”Men det är inte samma sak!”

”Nähä.”

Jag kramar Minas hand. Och hinner ångra mig redan innan jag frågar, men orden ligger redan på tungan.

”Mina, vad vill du då?”

”Också resa till typ Thailand.”

Såklart vill hon samma som storasyster. Samma smink som storasyster. Samma resmål som storasyster. Alltid samma som storasyster. Om jag skiljer mig från Erik blir det inga resor till Thailand, kanske någonsin.

”Men, var det inte mysigt hos mormor i Stockholm? Där är det ju nära till en jättefin badplats och så kan vi åka in i storstan någon dag och få lite storsstadsfläkt.”

”Men! Det är inte samma sak! Stockholm är ju jättelitet jämfört med New York eller Tokyo!”

”Ja precis!” instämmer Mina. ”Min engelska börjar bli jättebra faktiskt!”

”Ni ber inte om något litet direkt”, säger jag.

”Jag är okej med Paris eller Rom också”, försvarar Ylva.

”Jaså du är okej med det?”

”Ahmen du fattar vad jag menar!”

”Vi får se”, suckar jag och de vet att diskussionen är över. För nu.

Men de vet inte att den här diskussionen kanske är ett drömscenario ifall vi skiljer oss. Skulle vi behöva bo mindre och billigare också? De kanske får dela rum? Eller så får vi bo längre från stan? Innebär det att de behöver byta skola eller bo långt från sina vänner?

”Vi gör vingar, det är det snyggaste!” säger Ylva till Mina.

Inte pratade jag om sminktekniker när jag var tolv. Och visst tyckte jag att det var tillräckligt häftigt att åka till Stockholm på sommaren. Barnen blir stora på ett annat vis idag.

När vi kommer hem springer tjejerna in på Ylvas rum. Jag hör hur hon pratar om influensern som lärt henne göra vingar på ögonen. Vad än det betyder. I tvättstugan tar jag ut den blöta tvätten och hänger upp den. Mina käkar spänner medan jag gör det. Men jag orkar inte säga något. Inte igen.

På stolar och golv plockar jag undan de klädesplagg som resten av familjen bara slänger av sig. Som om de vill att jag ska ha något att göra. Fyller upp diskmaskinen med disk jag hittar lite varstans och sätter igång den. Tar en snabbdusch och säger till tjejerna att det är dags att göra sig iordning för sängen.

När jag till slut lägger mig och tar fram min bok så hinner jag knappt börja läsa innan jag somnar. När mannen lägger sig två timmar senare vaknar jag. Och lyckas inte somna om. Istället ligger jag och stirrar upp i taket. Är det här allt mitt liv är? Jag trodde att vi skulle vara två vuxna som hjälptes åt med hem och barn? Men istället känns det som att jag är en ensam vuxen med tre barn. En tyst tår rinner nerför min kind. Bredvid mig snarkar Erik ljudligt.

 

Jag stänger av väckarklockan. Mannen mumlar bredvid mig och jag puttar på honom för att väcka honom ordentligt. Ylva sitter på sin sängkant när jag öppnar dörren till hennes rum.

”Du behöver inte väcka mig. Jag är sätter ju ett eget alarm.” Jag nickar, men vet att det där egna alarmet bara fungerar ungefär varannan dag.

Mannen kommer sömndrucken ut i köket.

”Varför väckte du mig inte tidigare? Jag har ett viktigt möte nu!”

”Varför satte du inte ett eget alarm då?”

Han tar mackan som jag precis brett och tar ett stort bett.

”Det där var min”, säger jag.

”Som kompensation för att du inte väckte mig.” Han blinkar. Jag tittar bara trött på honom.

”Lite roligt var det väl?” säger han och tar en till tugga från min macka.

”Jag vill skiljas”, säger jag. Fan, det var inte såhär jag planerat det!

Ylva kommer inspringande i köket.

”Nej! Ni får inte skiljas!”

Mina hör Ylva och kommer också. Hon stirrar på mig och mannen med stora rådjursögon.

”Nej, snälla, snälla, ni får inte skiljas!”

”Ha­-ha, mamma skämtar! Pappa tog hennes macka förstår ni.”

”Du får inte skämta om sånt, mamma!” säger Ylva snusförnuftigt. Resten av familjen ger henne genast medhåll. Osmakligt skämt tycker mannen, taskigt sagt säger Mina. Jag orkar inte försvara eller förklara mig utan ber istället om ursäkt.

På kontoret sätter jag mig i lunchrummet med min kaffekopp. Jag behöver bara tio minuter för att smälta morgonen, sen kan jobba. Kerstin slänger av sig jackan på stolen bredvid mig samtidigt som hon berättar om en otrevlig busschaufför och tar en kopp kaffe. Förundrad betraktar jag henne. Hur det kan vara så mycket liv och energi i henne? Själv är jag lika grå och livlös som molnen utanför.

”Anna, du verkar lite… har det hänt något?” Kerstin slår sig ner. Jag tar ett djupt andetag.

”Jag sa att jag ville skilja mig idag.” Orden ramlar ur mig så snabbt att jag undrar om Kerstin hann reagera på vad jag sa. Men så stryker hon mig över armen.

”Åh, jag förstår.”

”Han… eller de trodde att jag skämtade.”

”Gjorde du det då?”

Jag skakar på huvudet och lutar ansiktet i händerna.

”Hur vet jag ens att det blir bättre av att skilja sig?”

Kerstin flyttar närmare och lägger en arm kring mina axlar.

”Det vet du inte. Det enda du vet är ifall det känns bra så som det är idag.”

Jag mumlar in i händerna.

”Va?” säger Kerstin.

”Vad betyder ens bra?”

”Ja-aa du, kanske betyder det att du är generellt nöjd med hur ditt liv ser ut.”

”Jag tror inte det. Vad ska jag göra?”

”Du, det vill inte jag bestämma åt dig. Men något som känns dåligt blir inte bättre av att fortsätta på samma sätt. Så du måste bestämma vad och hur du vill förändra.”

Jag vänder mig mot Kerstin och försöker le.

”Flickorna kommer inte klara av att vi skiljer oss. De blev så himla upprörda imorse…”

Kerstin lägger en arm kring mina axlar.

”Jag tänkte också sådär innan. Men vet du vad, häromdagen sa Markus till mig att jag varit mycket gladare och roligare sen vi skiljde oss. Ibland blir saker inte som du förväntar dig.”

Jag lutar mitt huvud mot hennes axel.

”Du vet Anna, jag stöttar dig oavsett vad du vill göra.”

”Tack”, kraxar jag fram.

Hon kramar om min axel. Jag suger åt mig hennes värme och styrka innan. Och bara det att jag vet att Kerstin finns två dörrar ner i korridoren får mig igenom den här dagen också.

 

Det finns ingen energi kvar i min kropp, så jag står på busshållsplatsen igen. Den här dagen tog slut den också – precis som ledan och livet. Fast är det verkligen allt som är kvar? Nedräkningen till den slutgiltiga vilan.

Vi har ju haft roligt ihop också, jag och mannen. Och när strömmen gick hos mamma var han en riktig klippa. Fast vi har kanske växt isär. Eller så är det bara att han tror att tvätten och disken och matlagningen är mina intressen. Jag fick till och med en stekpanna i julklapp och en tvättpåse i födelsedagspresent. Kanske har jag tappat bort Anna och vad hon faktiskt gillar i livet? Så som Kerstin sa.

Eller så är det för att vi inte längre skrattar, eller har samma sätt att se på livet. Fast är det tillräckligt? Ibland är han faktiskt en god far och make. Och tjejerna!

Men Kerstin är lycklig nu. Jag har tänkt att tiden för att var lycklig och satsa på mig själv är förbi. Det känns läskigt att ens tänka på att göra något bara för mig själv. Jag minns inte hur.

Bussen skumpar och jag stirrar ut genom fönstret utan att se. Kanske ska jag gå förbi pizzerian på vägen hem? Flickorna och mannen kommer bli glada, eftersom de inte vet att det är vår sista måltid. Bussen saktar in och jag tvekar. Men så reser jag mig resolut och går av. Sedan står jag stilla och stirrar efter bussen som åker vidare i snön som är missfärgad av avgaser.