Höstvind

Kvällen innan jag tänkte förvinna satt vår far vid köksbordet. Utanför fönstret hade grinden som han lämnat på glänt börjat gunga i den tilltagande vinden.

            ”Gratulerar då”, sa han.

            ”Till vadå?” frågade jag fastän jag visste vad han menade.

            ”Gratulerar på bemärkelsedagen.” Han gjorde en otydlig gest med handen mot den bukett med rosor han givit mig. Jag nickade lite och undvek att se mot väggen. Vår far gjorde detsamma, han höll blicken stint riktad mot gårdsplanen och skogen.

Vet du att det finns mycket i världen som aldrig kan leva ensamt när det var menat att vara två? Jag ställde aldrig frågan, för han skulle inte förstå vad jag menade och vad han tänkte på kunde jag bara gissa. Kanske var det sjöboden med skötbåten som hängde i taket och vars botten sakta spruckit i sin saknad av vatten. Kanske var det någonting annat.

Men jag förstår också att det vore fruktansvärt att förlora en när man redan har förlorat den andra. Så förlåt mig. Inte heller detta svarade han på för orden uttalades aldrig.

            ”Jag ska nog ge mig av nu”, sa han och sköt den tomma kaffekoppen över bordsskivan. Jag reste mig också och tillsammans gick vi ut i hallen utan att se vare sig på väggen eller på varandra. Efter en tafatt och tjärdoftande omfamning såg jag efter honom då han stövlade ner för stigen och gick ut genom grinden utan att stänga den efter sig.

***

Jag vaknade på min tjugotredje födelsedag, klädde på mig jeans och en tjocktröja och kokade en kopp kaffe. Köket doftade av rosorna som stod i sin vas på köksbordet, redan slokande som om de anade hur luften därinne saknade liv. Med koppen i handen gick jag förbi dem och ut på trappan och satte mig i den matta höstsolen.

Norrut skymtade havet, midnattsblått under en mörk himmel och åt andra hållet hade skogen fattat eld. Skogsbrynet ovanför ängen hade sakta gått från grönt till gult och vidare till rött. Nästa steg var grått, eller möjligen svart. Löven skulle luras bort från grenarna av vinden eller tvingas falla när den första frosten kom. Livets höst, så sa man om ålderdom men vad menade man egentligen med det? Skulle även vi luras bort av vinden, och om det var så det var, skedde det endast när man var gammal? För varje gång jag hörde den starka höstvinden fick jag för mig att gå.

***

Medan jag satt med händerna om den varma koppen kom en vindil från havet. Den kom oförberett så som vinden ofta gör på hösten. Kanske var det därför man talade om livets höst, för att döden oavsett hur väntad den än var alltid kom oförberett.

Jag reste mig upp och såg mot grinden. Den stod fortfarande på glänt så som vår far alltid lämnade den. Ingen av oss hade sett på väggen kvällen före, vi hade undvikit fotografiet i sin träram som om det skulle kunna bränna våra ögon. Nu gick jag tillbaka in och förlorade kampen, ensam – så som det från och med nu alltid var.

Bilden visade två ansikten, nästan identiska förutom att det ena var blekt och tärt – en höst som kommit för tidigt – och det andra var friskt, ännu i den vår som borde omsluta dem båda. Det var under tiden som vinden tappade besinningen utanför husknuten och växte i styrka som jag plockade ner fotografiet från väggen. Det fick ligga på bordsskivan, så att vår far kunde se det utan att lyfta blicken från kaffekoppen.

Jag drog på mig jackan och kängorna och sedan gick jag ut genom dörren och fortsatte gå.   

***

Grinden lät jag stå öppen bakom mig och sedan gick jag tvärs över fältet och in i skogen. Här och där sjönk kängorna ner i den vattensjuka marken och doften som kom med vinden var både den från skog och hav. En lukt av förruttnelse, förgänglighet och sälta. Runt omkring var naturen på väg in den dvala som den inte skulle vakna från förrän till våren. Fåglarna hade tystnat och det enda som hördes var det mjuka viskandet från lövverket och det enstaka knakandet från kvistarna som redan hade fått falla till marken.

Jag stannade och såg mot himmeln. Det gula i trädkronorna övergick i rött och det röda blev till gråa stormmoln. Den tilltagande vinden jagade bort minnen, kanske även tiden själv. Här kunde den få upphöra att vara av betydelse och det den hade stulit skulle återigen få finnas. Kanske bara för ett kort ögonblick då minnena bleknade.  

***

Hon gick bredvid mig, först bara som en skugga skapad av det sista ljuset från solen innan den gick i moln men snart tog hon form. Håret var långt och rödbrunt, som löven i träden.

            ”Grattis på födelsedagen”, sa hon.

            ”Detsamma”, sa jag.

Vi gick under tystnad en stund och lät skogen omfamna oss tills vi kom vi fram till skogstjärnen och där sjönk jag ner på marken och kände vätan som letade sig in i jeanstyget. Hon satte sig bredvid med benen korslagda under sig.

            ”Hur var det när du gick?” undrade jag.

            ”Åh, jag gick inte. Jag flög med vinden.” Ja, hon flög med höstvinden, dagen före vi skulle fylla tjugotvå. Det hade kommit en storm.

            ”Hur kunde du flyga med vinden?” Jag såg inte rakt på henne, för då återgick hon till att vara en skugga. Ändå anade jag ur ögonvrån hur hon skrattade. Det efterlämnade ett bekant eko över det stilla vattnet i tjärnen. Kanske var hennes röst det första minne jag hade och hennes skratt hade med tiden blivit till mitt, eller så var det tvärt om.

            ”Jag flög för att jag var redo att flyga”, svarade hon och böjde sig över vattnet. Jag gjorde detsamma och såg hur våra ansikten speglades i ytan. Två identiska ansikten. Nu när höstvinden hade tagit henne hade blekheten försvunnit och det var svårt att skilja oss åt.

Då vi varit yngre hade vi ibland retat vår far genom att klä oss i likadana kläder och sätta upp håret i likadana tofsar mitt på huvudet. Om vi höll oss helt tysta kunde inte ens han skilja oss åt och till slut hade han ledsnat. Då hade han gått ner till sjöboden, lagt fiskespöna på durken i skötbåten och puttrat ut i havet.

***

Vi satt vid skogstjärnen tills skymningen kom. Vinden hade avtagit och nu låg den endast och lurpassade i gläntorna, inte längre engagerad i sin tidigare vrede. Det gjorde mig lite besviken. Jag hade tänkt mig att den dag jag försvann skulle avslutas dramatiskt med den värsta höststormen på åratal.

            ”Du var alltid den som tyckte bäst om dramatik”, sa hon och rösten var avlägsen nu, som om vi satt på varsin sida av tjärnen istället för intill varandra.

            ”Jag tyckte inte alls bäst om dramatik.”

            ”Jo, det gjorde du.” Hon lät så säker så kanske hade jag fel.

Jag hade alltid trott att vi var som två delar av samma organism. Lite som en sagovarelse med två huvuden. Vi kunde tjafsa tills luften tog slut men i slutändan skulle vi alltid välja samma sak. Hamna på samma plats, hand i hand. Men inte nu.

            ”Hur gör man för att flyga med vinden?” frågade jag.

            ”Det får du reda på när det är dags.”

            ”Det har redan varit dags. Det var dags för ett år sedan.” Ett år och en dag. Så lång tid hade gått. Ett år och en dag för mycket. Då hon hade slutit ögonen hade hon redan varit en skugga, en otydlig version av mig. Jag hade sett på mitt eget ansikte i spegeln på sjukhustoaletten och under den friska, rosiga huden hade det funnits ett blekare ansikte gömt. Under de mörka ögonen hade det funnits trötta ögon som hade täckts av en slöja. Vi hade alltid varit samma, likt en mening där bokstäverna skrivits om och om igen med så stor skicklighet att ingen kunnat avgöra om pennans spets varit bred eller om bokstäverna fyllts i först i efterhand. Dagen som hon försvunnit hade linjerna kommit ur fas och meningen blivit otydlig. Om hon inte fanns, så var jag inte längre säker på att jag gjorde det.

***

Kunde vår far någonsin förstå hur mycket allting hade förändrats? Hans saknad var efter henne, min var lika mycket efter en del av mig själv. Den delen var borta och hade nu lämnat ett hålrum som ekade tomt. Han kunde i lugn och ro stryka fingrarna över den torra bottnen i skötbåten utan att behöva oroa sig för att säga fel namn när han kom hem.

            ”Minns du hur han brukade gå upp för stigen?” frågade hon medan mörkret föll över skogen.

            ”Jag behöver inte minnas, jag såg det i går kväll. Han går inte, han stövlar.”

Hon skrattade igen. Bekymmerslöst, som om vinden inte bara tagit henne utan även all hennes smärta. Det var en upplyftande tanke för hade den gjort så för henne så skulle den göra detsamma för mig.

            ”Och han stänger aldrig grinden”, lade jag till och log.

            ”Han stängde alltid grinden”, svarade hon och jag sneglade på henne igen. Skulle vi tjafsa om den här saken för att sedan enas, som alltid? Jag ville inte tjafsa, inte nu. Den här stunden var för högtidlig. Den fega vinden hade redan gjort att modet svikit mig en aning. Jag bestämde mig för att tänka efter på allvar. Jag kunde se vår far framför mig, lång och stark med yvigt, gråsvart hår som stack fram under kepsen. Jag såg honom så som han sett ut för flera år sedan och med det minnet kom också ljudet av grinden, hur den hårt och resolut slagit fast och sedan darrat lite av kraften.

            ”Visst hade jag rätt?” sa hon.

            ”Ja, du har rätt.”

Vinden avtog och olustkänslan växte i den mörknande skogen. Jag höll på att tappa modet helt och hållet. Det tänkte ge sig av tillsammans med löven som släppte från grenarna ovanför oss och det fick inte hända.

            Jag reste mig upp och gick bort till den gamla stenmuren. Nu täckt av mossa, bortglömd. Där trevade jag med händerna efter stenar i lagom storlek. Jag stoppade dem i fickorna på jackan, så många som fick rum och sedan fortsatte jag att fylla fickorna på tröjan. Jag lyckades till och med tvinga ner ett par i bakfickorna på jeansen.

Då jag var färdig vände jag mig om mot tjärnen, gick bort till strandkanten och ner i vattnet. I ytan bredvid mig såg jag skuggan av henne men nu var hon tyst.

***

Kylan kom först då vattnet täckte hjärtat. Fötterna hade sjunkit ner i den mjuka bottnen och nu var det tungt att röra sig framåt. Det var fortfarande en bit kvar till mitten av tjärnen, där det var tillräckligt djupt.

Jag såg mot kvällshimlen och de första stjärnorna som hade letat sig fram bakom molnen. Om höstvinden inte längre blåste genom lövverket kanske den inte skulle hitta mig på botten av tjärnen. Då skulle jag hamna på ett annat ställe än hon.

Men nu var beslutet redan taget och jag tvingade fötterna framåt. Vattnet steg över axlarna, halsen och slutligen hakan. Fastän det inte hade någon betydelse längre drog jag ett djupt andetag innan jag tog ett sista steg och anade hur vattnet slöts sig ovanför mitt huvud.

            Där fanns bara mörker. Samma mörker som jag i ett år och en dag gjort allt för att fly ifrån. Nu hade det omslutit mig helt och hållet, fångat mig på en plats till vilken ingen vind någonsin nådde. Tomrummet hade växt utanför mig själv och snart var även jag borta, och då fanns heller ingen del av henne kvar. Det förstod jag först nu.

Med fingrar som hade börjat stelna av kylan grävde jag fram stenarna ur fickorna och tog ett par tunga simtag men jag visste inte längre i vilken riktning jag simmande.

Så bröt någonting vitt genom mörkret, en hand i vattnet och jag tog den, kände fingrar som slöts om mina och sedan en kraft som drog mig uppåt.

***

Jag vaknade i gryningen, just som solen steg. Det doftade av mossa och bark och vattnet från tjärnen och jag öppnade ögonen mot en rodnande himmel. Kläderna var blöta och jag frös. Mellan trädstammarna låg ett tunt dis, tyngdlöst svävade någon meter från marken.

Jag satte mig upp och såg mig omkring. Letade efter henne men hon verkade inte längre finnas där. På armar som var stela drog jag mig fram till strandkanten och såg ner i vattenytan. Det var jag, blek och med det långa håret blött hängande från huvudet.

 Ingen skugga fanns vid min sida och ändå hade jag sett henne där, i ett år och en dag. I spegeln på sjukhuset, i det blanka locket på den stängda kistan, i de mörka fönsterglasen i stugan. Och i vår fars ögon när han trodde att jag inte såg. Men nu hade meningen som blivit spretig återigen smält samman till jämna, vackra bokstäver. För hon fanns ändå där, om jag böjde mig så nära vattnet att näsan nästan tog i ytan, så kunde jag se henne. Som en glimt i mina egna ögon.

Jag reste mig upp, vände skogen ryggen och gick hemåt.

***

Vid stugan stod grinden fortfarande på glänt och jag smet in genom glipan och fortsatte hela vägen in i hallen. Först då jag kom in i köket fick jag syn på min far. Han satt vi köksbordet med fotografiet i händerna. Då dörren gick igen tittade han upp och snörvlade till.

            ”Var har du varit?” frågade han.

            ”Jag måste ta torra kläder på mig”, mumlade jag och gick ut i badrummet. Där drog jag av mig kläderna och hittade en kvarglömd liten sten i ena fickan. Med torra kläder på kroppen såg jag sedan in i spegeln. Då jag försäkrat mig om att vi var i fas igen, hon och jag, gick jag tillbaka ut i köket igen och såg på min far.

            ”Ska vi gå ner till sjön?” frågade jag.

            ”Jo. Det kan vi göra.” Han reste sig långsamt upp, som om kroppen stretade emot och sedan gick han bort till väggen och hängde tillbaka fotografiet, såg på det en kort stund och följde mig sedan mot dörren.

 

Solen hade stigit nu och skuggorna från alträden vid strandkanten blev långa över den stilla havsytan. Jag gick efter honom ner till grinden och lät den stå öppen, så som han brukade göra men han gick tillbaka och drog igen den.

            ”Det kommer ingen mer”, sa han. ”Nu är det nog bara vi och då är det bättre att stänga. Det är inte bra för gångjärnen när den står och slår.”

 Jag nickade och sedan gick vi ner till sjöboden och hjälptes åt att fira ner skötbåten från taket.