Första pris – Steg i sommarnatten

av Lena Stangmark

Jag vet inte varför han inte vågar, varför han inte kommer in eller åtminstone ger sig till känna. Han är förstås inte som de andra, de där skrävlande, högljudda ligisterna som han omger sig med. Eller det kanske är de som omger sig med honom så att gruppen som helhet ska verka någorlunda normal, utifrån sett. Men jag vet att han gillar mig, jag har hört hans steg.

     Det första tecknet fick jag en morgon när jag lade märke till en avbruten kvist i den höga fjärilsbusken som växer utanför badrumsfönstret. Han vet såklart inte vilka rum som hör ihop med vilka fönster och ville säkert bara reka lite. Och på natten syns det väl inte att den rutan är frostad och inte kan avslöja mer än på sin höjd att någon rör sig där innanför.

     Min teori är att han försöker hitta mitt rum så att han kan knacka på, lätt och försiktigt, och med gester visa att jag ska komma ut. Jag tror att han bara vill prata, i alla fall till att börja med. Vid fönstret har jag placerat en stol så att jag lätt ska kunna klättra ut den dag, eller jag menar natt, han har samlat tillräckligt med mod, för då vill jag vara beredd. Jag har till och med hängt min ryggsäck på stolsryggen och packat en filt, den svarta ficklampan som mamma letade efter häromdagen, ett paket knäckebröd och en burk av mormors plommonmarmelad. Det skadar inte med lite näring om man ska sitta ute och diskutera livet halva natten. Jag har tänkt på det mesta, ställt mobilen på ringning så att jag ska hinna tillbaka innan mamma stiger upp, och jag sover numera med fönstret på glänt. Kylan i rummet har jag vant mig vid.

     När jag kom hem efter första dagen på sommarjobbet upptäckte jag en plastbit, stor som en tumnagel, i rött och silver. Den låg fastkilad mellan plattorna som täcker gången från trottoaren till vår ytterdörr. Det var som jag misstänkte: den kom från en påse tuggummi av precis den sort som jag sett att han gillar – det syntes tydligt när jag jämförde den med en förpackning i närbutiken. Han har alltså varit och rekognoscerat ännu en gång. Jag sover också med sänglampan tänd, då borde han lättare förstå vilket fönster som är mitt. Det var svårt i början, men man kan vänja sig vid allt bara man är envis nog.

     Vi hade faktiskt vissa lektioner tillsammans, som franska. Det var inte så många som valt det och därför var vi elever från tre olika klasser i gruppen. Jag satt två rader snett bakom honom, så jag kunde bevaka allt han gjorde. Att jag inte hängde med på lektionen kunde jag ta igen hemma – det blev ju gott om tid över när jag väntade på att han skulle våga agera.

     Jag har verkligen tänkt och funderat över hur jag ska få honom att ta det där sista steget, för jag förstår ju att det är det han vill, trots att han låtsas vara irriterad om han råkar komma på mig när jag studerar honom i smyg. Han måste givetvis hålla skenet uppe inför polarna, för de skulle nog inte ha någon förståelse för varför han smyger omkring på nätterna som han gör. Men tålamod är en av de största dygderna, säger mormor, så jag tillbringar min nattliga väntan med att tänka ut lämpliga svar och samtalsämnen, så länge jag lyckas hålla mig vaken.

     En natt förra veckan vaknade jag av en duns. Det tog några sekunder innan jag var alert nog att kravla mig fram till fönstret, men trädgården gapade öde. Däremot svängde just då en ensam cykel runt hörnet på vår gata i riktning mot stan, och typiskt min otur var det just det hörn där gatlyktan är trasig vilket gjorde att jag inte hann notera färgen på cykeln, om den var grön eller inte. Det såg ut som om cyklisten var lång och smal och iklädd mörka färger, men jag visste vem det var. Han måste ha varit utanför vårt hus igen, kanske kikat in genom mitt fönster, sett att jag sov och därför inte velat störa. Men jag visste vad jag skulle göra. Det hade regnat och gräset var nyklippt. Jag skulle kolla hans däck jättenoga morgonen efter, för med lite tur satt fortfarande ett eller annat avklippt grässtrå kvar på hjulen. Nöjd med min plan tassade jag upp och väckte mamma.

     Nej, hon hade inte hört något och var helt övertygad om att det bara var något jag hade drömt. Hon sover lätt, brukar hon säga, och påminde mig om vilka konstiga ljud som kan uppstå när det både blåser och regnar samtidigt. Jag bannade mig själv för att jag uppmärksammat henne på dunsen men tröstade mig med att det blev ett test på hur lättstörd hon var. Det var ett bra tecken – hon kommer inte att märka när han till slut vågar knacka på mitt fönster för att få mig att lämna huset. En grej var lite konstig med mamma, men det berodde säkert på att hon varit så trött när hon kom hem sent från ett möte kvällen innan: hon hade glömt att ta bort mascaran innan hon lade sig, men vid frukosten var den borta.

     Mamma jobbar förresten på min skola, men som tur är har min klass aldrig haft henne som lärare. Det skulle ha varit otroligt pinsamt. Vi gör heller aldrig sällskap till eller från skolan – jag vill cykla medan mamma föredrar bilen. Hon tycker det går snabbare att komma hem om hon har möten som drar över tiden vissa kvällar.

     Dagen före sommarlovet satt jag som vanligt på stenmuren och spanade på honom och hans killgäng. När jag provat ut ett lagom inbjudande leende såg jag honom titta mot mitt håll och därefter skaka på huvudet. De andra killarna glodde också, men ingen sa något, ingen ropade något till mig. Hade han berättat? Skulle han verkligen avslöja sina känslor och planer för kompisarna? När jag lite senare trängde mig förbi dem i korridoren råkade jag höra honom säga en enda sak: nästa fredag. Han såg allvarlig ut men gruppen flinade. De var säkert avundsjuka. På något märkligt sätt måste han ha funnit det mod som krävdes för att ta kontakt.

*

Det är dags att gå från tanke till handling. Eftersom det är fredag är mamma på filmkväll hos sin väninna och har dukat fram två räksmörgåsar till mig på köksbordet. Jag gör i ordning en hel kanna starkt kaffe och tvingar mig att dricka. Jag får lämna en skvätt när jag börjar få kväljningar, men fyra koppar bör väl hjälpa till att hålla mig vaken. Jag lägger mig med kläderna på under täcket, full av förväntan.

     En kvart efter midnatt hör jag mammas nyckel i låset, det dämpade ljudet av hur hon sparkar av sig skorna men sedan ställer dem ordentligt i skohyllan och så det obligatoriska vattenglaset från kökskranen. Jag måste ha slumrat till igen trots allt det äckliga kaffet, för något har ryckt mig ur min sömn. Så fort jag får ordning på mina tankar inser jag att det är gnisslande cykelbromsar jag hört, och där är det – det distinkta ljudet av steg på plattorna, den typen av dämpat klapprande som tunga kängor ger ifrån sig. Han är här.

     Stegen i natten närmar sig mitt fönster. Jag blinkar och sväljer, drar en hand genom håret och känner en rysning av spänning och hopp. Han närmar sig. Jag lämnar sängen och ställer mig vid stolen, ryggsäcken över höger axel. En cykel ligger slängd på gräsmattan. Ljuskäglan från en trädgårdslampa visar att den är grön. Nu är han nästan framme, nu saktar han ner. Jag lutar mig mot den kalla rutan, men stegen fortsätter förbi mitt fönster, längs sidan på huset och runt hörnet. Han måste ha tagit fel, tänk om han knackar på köksfönstret och mamma hör honom, tänk om hon skäller ut honom så att han aldrig vågar närma sig mig igen!

     Jag lirkar upp min dörr så tyst jag kan och smyger med öron och nerver på helspänn ut i hallen. Tre fönster vetter mot baksidan: det lilla i vardagsrummet, köksfönstret och så mammas, längst bort. Vardagsrumsfönstret sitter högre upp än de övriga och kan knappast vara aktuellt. Han måste alltså vara på väg mot köksfönstret, vilket om man tänker efter är smartast eftersom det inte finns några buskar i vägen där. Jag glider ljudlöst in i köket, glömmer så när att andas. Om jag hinner ställa mig synlig och i bästa fall lyckas få upp fönstret innan han knackar kan vi ändå få till ett viskande samtal, och det går att hoppa ut genom det fönstret om han tar emot mig. Hjärtat arbetar på högvarv, tankarna rusar. Då öppnas ett annat fönster. Ett hasande ljud och något som liknar mammas fnitter efter ett par glas vin når mig. Stegen är borta, natten åter tyst. Det enda som hörs är en tågvissla i fjärran. Och smällen när min hand släpper fönsterhaspen och landar på köksbordet.

Andra pris – Professor Frans

av Tove Lorentzon

Sommargästerna flockades runt grillarnas glödande kolbäddar. Det lilla stugområdet utgjorde en passande fond till sommarens första kravlösa sammankomst. Skratten och stimmet fyllde den ljumma luften som vibrerade av de påbörjade ledigheternas förväntan. Tonåringarna hängde med sina mobiler i osäkra klungor, fortfarande främmande inför varandra när förra årets umgänge fallit i glömska. De yngre barnen jagade varandra farligt nära grillarna medan de vuxna uppdaterade varandra om hur livet hade tett sig sedan sist. Många hade redan kommit, men ännu var det någon som saknades. Hon spanade otåligt längs vägen. När hon äntligen såg Frans komma gående tog hjärtat några dansade steg. Inom familjen kallade de honom för ”professor Frans” för att inte blanda ihop honom med kusin Frans. För någon ”Frasse” var han inte, då var ”professor Frans” ett mer passande namn för en person med lite nördiga glasögon som alltid gick klädd i välstruken skjorta och chinos. Den här kvällen var inget undantag när han dök upp med en blombukett omsluten av prasslig cellofan. Han såg ut som hon mindes honom, en ungkarl med pojkaktig utstrålning. Solens strålar stänkte ljusa slingor i hans hår. Han var vacker att titta på. Hon vinkade ivrigt och han lyfte blygt handen till en diskret hälsning. På en sekund utvecklade den pirriga förväntan sig till ett uppspelt lyckorus. Nu kunde sommarvistelsen och kvällen få börja. Hon log och skyndade emot honom. Borta var hennes tandställning. Skulle han se på henne med andra ögon den här sommaren? Som en ung kvinna och inte flickan i familjen i grannhuset. Hon var äldre än tidigare och samtidigt hade han inte åldrats en dag. Hon hade vuxit ikapp honom.

”Jag kan ta de där.”

När hon sträckte sig emot honom för att ta blommorna möttes deras händer som flyktigast. Det sprakade till. Stöten som gick genom henne var ljuvlig, men hon drog ändå bort handen. Laddningen dröjde sig kvar mellan dem.

”De… de är till Anita.”

Frans tittade förläget bort mot hennes mamma som stod och pratade med några av grannfruarna. Sättet han sa det på fick hettan att sprida sig i kroppen när det gick upp för henne att han måste tro att hon hade förutsatt att blommorna var tänkta till henne och inte till kvällens värdinna. För att dämpa den pinsamma situationen log hon och sa med eftertryck:

”Jag förstod det. Jag ska se till att de hamnar i vatten.”

”Tack. Nu ska jag nog heja på de andra.”

Hon såg efter honom när han artigt tog hennes föräldrar i hand för att sedan mingla vidare bland gästerna. Han förde sig belevat och verkade fullständigt närvarande i alla samtal han deltog i. Till sin besvikelse hamnade hon långt ifrån Frans under middagen. Längtan efter hans sällskap ökade för varje minut där hon satt på kanten av en långbänk. Rastlösheten fick henne till slut att börja plocka med porslinet.

”Jag kan ta hand om disken.”

”Vänta, jag hjälper dig.”

Frans’ oväntade erbjudande fick henne nästan att tappa traven med tallrikar. Tillsammans kämpade de sig uppför den branta slänten till stugan. Andningen blev mer ansträngd för varje steg. När de hade kommit upp slog hjärtat så hårt i bröstet att det gjorde ont. Nervositeten över hans närvaro och den trilskande varmvattenberedaren var ingen lyckad kombination. Hon fick göra flera svettiga försök att få fart på den, men sedan flammade lågan samarbetsvilligt inne i behållaren. Ångan steg från diskbaljan och fick luften att dallra. Spänningen i det lilla köket ökade. Hon sneglade på Frans medan han torkade i samma takt som hon räckte över bestick, tallrikar och glas. Diskberget krympte sorgligt snabbt. Efter att vattnet hade runnit ut med ett gurglande, sa Frans:

”Nu har vi verkligen gjort oss förtjänta av en kopp te. Tycker du inte det?”

”Jo… Jag menar absolut.”

Det var bara de två som var kvar vid stugan, övriga hade dragit sig ner till bryggan för att titta på solnedgången och klämma ut det sista av sommardagen. En fridfull stämning bredde ut sig över dem. Frans trummade nervöst på sin mugg med rökigt te. Lapsang var ett val för den mogne tedrickaren. Hon hade smakat det en gång och tyckte att det var som att slicka på en tjärad båt. Hur kunde någon tycka att det smakade gott? Nej, själv föredrog hon blommiga teblandningar. Frans började röra sig mot dörren, redo att ansluta sig till de andra. Det fick inte ske, inte redan. Hon ville uppehålla honom, förlänga den här stunden ytterligare lite. Hon såg sig runt i allrummet efter någon lämplig aktivitet som kunde matcha hans intellektuella aura och samtidigt ge henne mer tid med honom. Blicken vandrade över den flottiga kortleken, vidare till de gulnade serietidningarna och hejdade sig vid den illgröna lådan i bokhyllan.

”Ska vi spela Letra-Mix?”
”Ja, det kan vi göra.”

De gröna bokstavskuberna rasslade i den svarta bägaren när hon skakade den. Hon hällde tärningarna på bordet och vände timglaset. Pulsen trummade hårt i öronen när hon febrilt snurrade på kuberna för att bilda en ordfläta av bokstäverna. Hon ville imponera på honom genom att verka kvicktänkt. När hon tittade upp blev hon medveten om att Frans under tystnad betraktade hennes rörelser medan han läppjade på sitt te. Pirret av att befinna sig i centrum av hans uppmärksamhet fick tankarna att gå i baklås. Det var ren tur att hon lyckades placera ut den sista kuben precis när tiden rann ut.

”Sörru! Om jag ska ha en chans mot dig behöver jag nog ha lite mer belysning.”

Hans gillande kommentar framkallade en förhoppning som ilade genom kroppen. Kanske berömmet var ett tecken på att han hade börjat se på henne som en jämlike? Hon huttrade till och sträckte sig efter en filt att svepa om sig, men det var hans famn som hon längtade till. Frans fumlade med tändstickorna när han tände fotogenlampan. Han skruvade ner lågan så att den blev lagom stor för att bilda en gloria på bordet. Timglasets sand strilade i en jämn, vit stråle. Sakta fylldes den undre delen samtidigt som nivån i den övre sjönk ihop. Drygt två minuter av behaglig tystnad. Hon såg hur hans kinder färgades svagt rosa längst upp på kindbenen när han koncentrerade sig. Han hummade när han grubblade över möjliga alternativ. Glasögonen som gav honom det där tilltalande smarta utseendet halkade ner på näsan. De ljusa fjunen på hans smala men samtidigt maskulina underarmar skimrade i det mjuka skenet. Tänk att få känna hans armar omkring sig! Avlägset hördes festljuden som spred sig från bryggan över den lilla sjön. Hon kände ingen längtan dit nu när hon befann sig i himmelriket. Det var bara de två omgivna av dunkel. När hon åter skulle ta bägaren råkade hon snudda helt lätt vid hans hand. Den här gången lät hon handen dröja sig kvar en lite längre stund än nödvändigt. Han hoppade till och drog undan handen som om han hade bränt sig på henne. Den svagt rosa färgen i ansiktet blossade upp till en illröd rodnad.

”Det är nog dags för mig att gå nu.”

Det var allt. Sedan var han utanför dörren. Stunden var förbi. Chansen förlorad. Hon hann inte ens säga hejdå. Tankarna surrade som instängda bin medan hon plockade ihop spelet. Vad var det som precis hade hänt? Han tycktes uppskatta hennes sällskap så varför hade deras mysiga stund fått ett så abrupt slut? Hade hon inte varit tillräckligt tydlig med att hon ville komma honom nära? Att hon var redo nu. Den här sommaren. Hans blyghet och hennes oerfarenhet tycktes bilda ett oöverstigligt avstånd mellan dem. Hon slängde ilsket ner tärningarna i lådan samtidigt som otåligheten hotade att spränga henne som om hon var en uppblåst ballong. Frustrationen jagade ut henne ur huset. Hade hon kunnat göra något annorlunda för att kvällens utgång skulle ha blivit en annan? Det blöta gräset klistrade sig fast på huden när hon raskt vandrade genom stugområdet som ännu hade långt kvar innan det skulle komma till ro. Luften närmast marken började bli sval, det var som att sticka ner fötterna i en jordkällare, lika jordigt och fuktigt. Runt kroppen dröjde sig värmen från dagen kvar. Den blandade sig med hettan från genansen över det som hade hänt och det som inte hade skett. Hon stannade till för att hämta andan. Det växte några prästkragar vid vägen. Kanske skulle hon plocka sju sorters blommor att stoppa under kudden? Det skulle ju främja drömmarna om kärlek och ens tillkommande, om hon nu skulle lyckas få någon sömn alls den här natten. Varför skulle det vara så svårt att få någon att se vad som fanns på insidan? Varför såg han inte det som hon så tydligt kände? Var hon ödesbestämd att förbli flickan i grannfamiljen? 

Tredje Pris – Steg i sommmarnatten

av Henny Holm

Stegen är tunga och fötterna värker i kapp med axlarna och ryggen efter flera dagars vandring. Även om jag borde vara van blir jag förvånad när jag inser hur mörkt det är trots att det är augusti. Jag hade hoppats komma fram till campingen i kväll. Men att gå fyra mil på en dag var visst att ta i i överkant. Ännu känns det som det är långt kvar till den efterlängtade duschen och sängen. Jag måste se till att hitta en bra lägerplats och få upp tältet medan jag fortfarande ser någonting.

Så bara är den där. Gläntan, skogstjärnen och fullmånen som lyser upp dem. Det djupa andetaget då jag ser denna drömlägerplats förvånar både mig själv och hunden. Värken i fötterna är med ens försvunnen och med lätta steg jag springer i kapp med en hoppande och glatt skällande X-tas den sista biten ner för sluttningen, bort från den markerade leden. Ryggsäcken och kängorna åker av och vi vadar ut i vattnet. Så ljummet och skönt. Men det riktiga badet får vänta lite till, nu måste tältet upp och den sena kvällsmaten lagas.

Mätt, nybadad och renare än jag varit på en vecka, kanske en månad, går jag upp mot tältet. X-tas väntar ivrigt när jag drar isär dragkedjan i tältduken och slinker genast in, sätter sig vid huvudänden av sovsäcken och väntar på att jag ska hålla upp den så att han kan komma in. Det är hans plats där längst ner, min fotvärmare. Jag tycker han borde få det varmt, men han trivs. Jag brukar få tvinga upp honom varje morgon. Attans nu glömde jag ta av honom selen. Jag öppnar upp sovsäcken, men han rullar över på rygg och gör sig tung. Ligger och stirrar på mig med den där minen som gör att han ser ut som Sid i Iceage. Skit samma. Han får ha kvar den. Nu vill jag bara sova…

*

När jag vaknar är det fortfarande mörkt, även om fullmånen lyser upp något så når ljuset inte riktigt fram. X-tas känns stel och tung på mina fötter. Han morrar doft. Gillar väl inte att jag rör mig. Eller vänta. Vad är det där. Ljudet av lätta steg nerför slänten. Fler nattliga vandrare som liksom jag planerat en för lång sträcka för dagen förmodligen. Det är egentligen konstigt att efter att rastplatserna längst lederna legat med max en mils mellanrum finns här inte någon alls på fyra. Jag ligger vaken och fortsätter lyssna, men trots att de verkar vara flera personer så hör jag inga röster. Förutom stegen är det enda som hörs X-tas fortsatta morrande och en uggla som hoar i fjärran. Hundtassarna är iskalla mot mina ben. Hur kan de vara så kalla? Det är ju jättevarmt i sovsäcken. Huden på mina ben knottrar sig. Det plaskar i vattnet. Är det någon som badar, eller bara fiskar som vakar? Nya steg förbi tältet. Det var väldigt vad de trampar runt. Varför hör jag inga röster? Ska jag säga något. Visa att jag är vaken? X-tas morrar på nytt, hans ragg sticker mig på benen. En iskall stilla vind sveper genom tältet och jag känner hur hundens tyngd försvinner från mina fötter. Det är precis som om någon lyfter upp honom. ”Vad håller du på med X-tassen” säger jag, men han bara morrar till svar och sjunker tillbaka med en duns. Samtidigt hör jag en hund skälla, eller nej det måste vara ett rådjur. Tydligt hör jag hur två personer springer förbi. De är så nära att det känns som de springer genom tältet. Och så försvinner stegen i riktning mot det skällande rådjuret. Jag ligger vaken och lyssnar men nu hör jag inget mer.

*

Till sist måste jag ha somnat för nu är det åter ljust. Fåglarna kvittrar och solen letar sig fram mellan granarna. Jag puttar på X-tas men morgontrött som han är kurar han ihop sig till en boll längst ner i sovsäcken. ”Man kan inte tro så som du skvätter om dagarna, att du har en sådan jätteblåsa om nätterna. Men jag behöver i varje fall tömma min nu” säger jag åt honom samtidigt som jag krånglar mig ur sovsäck och tält. Medan jag sträcker på mig snurrar jag runt och ser mig omkring. Det är verkligen en fin och mysig glänta. Och den lilla tjärnen är alldeles förtrollande så som den nu glittrar i solskenet. Synd bara att gräset är så vildvuxet. Här finns säkert gott om fästingar. Jag måste komma ihåg att kolla igenom både mig och hunden ordentligt. Gräset ja. där är tydligt vilken väg jag kommit ner från vandringsleden på åsen, och det är en tydligt nertrampad stig ner till tjärnen och mellan tjärnen och tältet. Men inga spår efter de som var här i natt. Med tanke på hur tydliga mina spår är i gräset är det konstigt att jag inte kan se något bevis på att de varit här. För jag kan väl inte ha drömt? Blicken fastnar på något som hänger en bit upp i en tall. Något ljusblått. Men det är ju X-tas sele. Jag får sträcka mig på tå, men når den inte. Hur kom den dit? Tog jag av den och hängde upp den här. Men varför så högt? Och varför minns jag det inte? Jag vänder mig om för att gå tillbaka mot tältet när det slår mig. Gräset fram till trädet var inte nedtrampat, men nu syns det vart jag gått. Det måste vara en annan sele, precis lik X-tas. En sele som någon glömt här tidigare.

X-tas tittar inte ens upp när jag drar ifrån dragkedjan och tittar in i tältet. Jag med mig en handduk, lämnar tältet öppet och går ner mot sjön.

En simtur senare möter en glatt svansviftande hund mig vid vattenbrynet. Vi gör sällskap upp till tältet för att äta frukost och packa ihop. När vi ska gå slår det mig att X-tas inte har någon sele på sig. Han måste ha fått av sig den i sovsäcken i natt ändå. Hur jag än vänder ut och in på packningen så kan jag inte hitta den. Även om han kan gå lös så behöver jag kunna koppla honom om vi möter någon som är hundrädd eller, som vi troligen kommer att göra när vi närmar oss campingen, kommer ut på trafikerad väg. Jag kommer att tänka på selen i trädet och går för att se om jag kan ha sådan tur att den inte bara är likadan som X-tas utan också i samma storlek. Jag får hoppa för att nå den och det kräver flera försök innan jag lyckas haka av den från grenstumpen den hänger på. När jag vänder på storlekslappen ser jag att där står ett telefonnummer. Mitt nummer. Det är X-tas sele.

*

Klockan i dörren pinglar när vi tjugo minuter senare kliver in i campingens reception. Om jag vetat att vi faktiskt varit så nära i går kväll. Men då hade vi ju missat den mysiga tjärnen. Receptionisten ser förvånad ut över att en vandrare kommer så tidigt och undrar vart jag tillbringat natten. Jag berättar om den lilla tjärnen. ”Va? Där? Vågade du campa där? Det sägs att det spökar. Jag skulle inte våga. Min mamma… Eller ja… Det finns en hel massa berättelser om skogsrån, näcken och folk som drunknat. Men mig veterligen är där endast möjligen en hund som drunknat. Det finns en berättelse om det också. Hunden gick ut på isen och försvann, föll troligen i en vak. Det sägs att hans ägare, två bröder, letade och letade varenda ledig stund i flera år och att de fortfarande letar om nätterna trots att de dog för flera år sedan och hunden väl borde ha varit runt femtio nu om han levt. De hittade hans sele, men aldrig honom. En Jack Russel var det visst. Är det inte en sån som du har?”