Slask ute, slask inne. Slask i hjärta, slask i sinne!

av Henny Holm

En splitterny Volvo 940 plöjer genom snömodden. Bildar djupa vattenfyllda spår efter sig. Närmar sig sakta flickan som går på trottoaren. Det spelar ingen roll hur sakta bilen körs, eller hur långt ut heller för den delen. Att flickan kommer sprutas ner av snömodd är oundvikligt.

Flickan hör inte bilen komma. Försjunken som hon är i sin Walkman. I lurarna har hon Ainbusk Singers Lassie som hon spelat in från Svensktoppen, där låten toppat listan de senaste tre veckorna. Hon är på väg till skolan. Hennes mage är full med fjärilar. Kommer någon att märka hennes nya stil? Kommer Han se henne idag?

Sminkningen är utförd med vad hon hittat i mammans badrumsskåp. Frisyren den vanliga. Välsprayad snedlugg, överhåret i en tofs högt upp i nacken och underhåret hängande. Runt tofsen en av de många färgglada snoddar som sytts av restbitar under syslöjden förra året, en reservsnodd om handleden, någonstans där under den korta jeansjackan. Jeansjackan som är alldeles för kall för decembervädret, precis som gymnastikskorna.

Under jackan syrrans avlagda svarta gympadräkt. Nedhasad över axlarna så BH-banden syns. Precis som hon sett på Brenda och Kelly på TV. Någon riktig body äger hon inte. Inga skipants heller. Helst vill hon ha tunnstrumpbyxor, men där har mamma satt stopp. Benen täcks därför av ett par nästintill urvuxna långkalsonger. Ovanpå dem har hon sin mammas gamla trasiga jeans som hon räddat från soporna och klippt av benen på. Tre tum förstora veckar de sig under läderskärpet. Veckar sig gör också sockorna, precis så som de ska.

Det tar inte ens en sekund. Förvånad och plaskvåt stirrar hon efter bilen vars baklyktor sakta avlägsnar sig. Luggen klibbar mot pannan. När hon drar bort den från ansiktet färgas de rosa fingervantarna svarta. Mammas kakmaskara från sjuttiotalet är definitivt inte vattenfast. Blöt om fötterna blev hon redan när hon gick ut på grusgången hemma, men nu är hon blöt om baken också. Rakt igenom jeansshorts, långkalsonger, body och trosor har vätan trängt. Byxorna i övrigt är ganska torra, men istället för att smita tajt om benen som när hon satte på sig dem i morse hänger de som påsar under knäna. De tidigare kritvita sockorna är numer skitvita med ojämna grå prickar.

”Jävla skitväder”. Mannen dunkar handflatan i 940:ans ratt samtidigt som han svänger in på skolans parkering. Han har haft en tuff morgon. Först en lapp vid kaffebryggaren om att inte glömma ungarnas luciatåg på dagis. Sedan en brottningsmatch i sex ronder. Tre med vardera barn för att få på dem overaller, sedan regnkläder och därpå de något för trånga lucialinnena. Efter det fjorton minuters gnällande om att det var för varmt och att bilstolarna var för trånga innan han fått stå på dagisgården och låtit vätan tränga sig in i skona tills han inte längre kände sina tår medan han försökt urskilja sina avkommors röster i den tjugotvåstämmiga falsksången. Till sist hade barnen tågat iväg och han hade kunnat fortsätta mot jobbet.

Trots att väglaget tvingat honom att krypköra och bilen är ny med AC så är känseln i tårna fortfarande borta och inte nog med det så har han precis stänkt ner en av sina elever. Eller, han tror i varje fall att det är en av hans elever. De ser ju likadana ut allesammans. Men som enda idrottslärare på skolan så borde det ha varit en av hans elever. För ingen av lärarna klär sig väl så?

Han ser sig om efter flickan men kan inte se henne. Oroar sig för att hon blev genomblöt och kommer bli förkyld. Oroar sig för att han kommer bli förkyld. Det har han inte tid med. Betygen ska ju sättas på fredag och innan dess har han fortfarande några elever han insett att han inte lagt märke till trots att de står som närvarande i hans papper. Tre av dem, en i var sjua, ska han fokusera på idag och de sista hoppas han kunna fokusera på senare under veckan. Han vill ju inte att betygen ska bli orättvisa, även om han har rätt bra koll på vilka som ska få de få femmorna.

Men den där pojken där exempelvis. Han som kommer gående uppför backen. Bra på idrott, men lite tyst och har svårt att ta för sig. Mannen gissar att han är blyg och funderar vidare på vilket betyg han ska sätta på honom. En fyra vore rimligt, men samtidigt vill han ju inte riskera att behöva sänka något betyg nästa termin.

Flickan ligger i sängen. Hon har ringt skolans automatiska telefonsvarare och låtsas vara sin mamma. De nya kläderna tumlar runt i tvättmaskinen. De vanliga tråkiga stentvättade jeansen och collegetröjan ligger slängda över skrivbordsstolen. Kläderna som tillhör hennes gamla jag. Kläderna ingen ser henne i. Kläderna hon inte är någon i. Tårarna droppar på kudden i samma takt som den smälta snön från taket som droppar ner på fönsterbläcket. I samma takt som idrottsläraren trummar med pennan mot skrivskivan och undrar var hans elev är. Hon som han tänkt fokusera på idag. Hon som är sist kvar på listan över att få välja innehåll på lektionen. Hon som han inte har en aning om att han stänkt ner tidigare samma dag. Han trummar med pennan i takt med sekundvisaren på idrottshallens klocka. Den på väggen mitt på läktaren. Den som det sitter en pojke mitt under. En pojke vars ben rycker i takt med klockan, pennan och takdroppet. En pojke som hela tiden sneglar mot dörren det står damer på. En pojke som väntar på en flicka som han ser framför sig klädd i stentvättade jeans och collegetröja så fort han stänger sina ögon. En flicka som i hans värld har värdens vackraste gröna ögon. En flicka som han ser till att placera sig rätt i förhållande till varje lektion så att han kan titta på henne utan att hon ser honom. En flicka som han tittar på länge i skolkatalogen varje natt innan han somnar. En flicka som han sett i klasslistan att hon fyller år idag. På lucia. Hans lucia. Hans ljusbringare. En flicka han idag tänker ta mod till att säga grattis och kanske, kanske föreslå att de ska gå på bio om det går någon bra film de båda vill se. En flicka som inte heller idag kommer få veta att hon är sedd av Honom.