Slask

av Stina Jonsson-Schleeh

Anders torkar sig i pannan med läkarrockens ärm. Han konstaterar att han luktar svett och att han inte orkar göra något åt det. Korridoren är fullproppad. De vita huvudena påminner om bomullsplantor, där de sitter grupperade på bänkar, britsar, rollatorer och direkt på golvet. Men de här bomullstussarna kommer inte resultera i ett mjukt, härligt tyg, utan i operation efter operation efter operation. Anders känner olusten stiga. Med nedslagen blick för att inte få ögonkontakt med någon av de hjälpsökande småspringer han igenom korridoren, tyst muttrande för att verka upptagen. Utanför är januarimörkret kompakt. Trots att klockan bara är fem på eftermiddagen har dagens hela ljuskvot tömts och de gula gatlyktorna håller bara kaoset något så när stånget. Med tövädret verkar det bruna slasket absorbera det lilla ljus som dröjt sig kvar. Mörkret blir ännu mörkare och Anders ännu dystrare. Korridoren känns oändlig. Han tycker sig vandra i ett tevespel där det kvittar hur många hörn han rundar, det kommer bara nya dörrar, nya bänkar, rader av nya fiender som väntar på strid. Sjuksköterskan Sofia hade skrattat åt honom när han delgav denna tanke, att patienterna var motståndare som skulle betas av likt bossar, ge poäng och när man hade fyllt sin stapel vann man, det vill säga fick gå hem.

”Det var lite väl rått, till och med för dig”, hade hon sagt och stuckit nästa journal i handen på honom.

Men han hade menat det. Under hans år som läkare hade hans inställning till patienterna gjort en 180-graderssväng. Med en önskan att hjälpa och lindra hade han stolt hängt på sig den vita rocken. Sjuksköterskorna på expeditionen hade tittat snett på honom och mumlat att vem fan har läkarrock idag, det är ju ohygieniskt. De förstod inte. Att hänga på sig rocken var att hänga på sig sina betyg, sin prestation, sin överordning. Ja, just det kanske inte var så svårt att förstå i och för sig, nu när han tänker på det, men de kan inte förstå makten. Sjuksköterskor är utbytbara, generiska. En varm hand och ett vänligt ord kan en apa åstadkomma. Men att skärskåda en människokropp och förstå hur den ska förbättras från sitt nuvarande erbarmliga tillstånd, det kan bara gudar. Sådana som han. Känslan, som han först trott varit välvillighet, hade visat sig ha en mindre ädel upprinnelse, förfinat sig till en söt, söt narcissism som han nu inte kunde leva utan att underblåsa. Han var fjärmad från patienterna, de hade blivit främmande varelser, verkade knappt som människor. Om han bara inte behövt träffa dem i vaket tillstånd hade jobbet varit mycket roligare. Som så många gånger förr leker han med tanken på att omskola sig till narkosläkare, men slår den ur hågen. Plugga igen, med unga hungriga små as likt de han själv hade varit – aldrig. Dessutom är det underbart att vara en stor fisk i en liten damm. Han har ingen lust att ändra på det.

Anders svänger in på expeditionen för ortopedi, stålsätter sig inför anhopningen av sjuksköterskor som alla kommer att vifta med ett papper och förklara varför just deras patienter behöver omhändertas först.

”Min har diabetes”, skulle en säga.

”Min har epilepsi och har slagit i huvudet”, skulle en annan säga.

”Min är nittiosju år”, skulle en tredje säga och han skulle inte lyssna på någon av dem. En fraktur är en fraktur är en fraktur, vem den satt på var honom helt egalt. Den undansmältande snön har i vanlig ordning försatt sjukhusets akutmottagning i ett extraordinärt tillstånd av brådska. Stundtals skördar slasket tiotals offer i timmen. Anders tänker på artens utveckling och mänsklighetens alla framsteg, att man har bestigit Himalaya utan syrgas, tagit sig till månen, skapat artificiell intelligens – men ändå inte räknat ut att när man bor i Norden blir det snö och när det blir snö blir det halt och när snön övergår till slask är det halast av allt. Förrädiska fläckar som lovar barmark men gömmer en kärna av grå is under vätan. Krasandet av lårbenshalsar, underarmar och kotkompressioner bildar ett preludium till döden som återkommer varje förbannad vårvinter. Nu sitter de där, de skrynkliga och surt luktande gamla människorna, väntar på att besiktigas, få sin dom. Sjuksköterskan Sofia hinner först. Med en ninjas precision kastar hon ett journalblad i bröstet på Anders och av ren reflex tar han emot det med båda händerna. Hon ler och säger patientens namn (vilket han inte registrerar), avlägger en kort rapport (som han inte lyssnar på) och går sen därifrån.

Anders läser journalen.

Hundra procent ointressant. Kommer inte resultera i någonting.

Låter som Någon Annans Problem.

Diskret letar han efter någon att dumpa det på, en oskyldigt oanande Någon Annan.

Han får syn på en AT-läkare som sitter nedhasad i en stol, scrollar på sin telefon och allmänt försöker flyga under radarn. Antagligen närmar det sig skiftslut och ynglingen planerar att komma hem i tid genom att inte ta några nya patienter.

Ha! Då kan man inte vara så dum att man sitter kvar här, tänker Anders.

Han tar på sig ett leende som närmast för tankarna till ett rovdjur och stegar fram till den unge mannen, som förskräckt rycks ur sin halvdvala.

”Grattis!” säger Anders entusiastiskt, ”här ska du få något riktigt intressant att bita i. En career-maker, som vi brukar kalla det. Säg inte till någon att du fick det av mig, det blir ett sånt jäkla liv om det kommer fram att man har favoriter.”

Storögt tar den unge mannen – som Anders aldrig har sett förut – emot journalen. Han ögnar igenom bladet, rynkar pannan och ser förbryllad ut. Anders är nyfiken på om hans tilltag kommer att lyckas. Han ökar bluffens insats:

”Du fattar vad jag menar, va? Vad det här betyder?”

Den unge läkaren ler och höjer på ögonbrynen, nickar entusiastiskt.

”Åh, tack!” säger han med eftertryck.

Hm, ett ganska bra pokerface. Den killen kanske kan komma någonvart. Anders klappar honom på axeln.

”Bra, då går jag och ringer ett samtal”, avslutar han och lämnar expeditionen.

Klockan är kvart över fem och Anders har visat sig bland sjuksköterskorna precis i skiftbytet, vilket köper honom massor med tid innan han måste gå dit igen.

”Detta måste firas med en rök”, tänker han och klappar sig på bröstfickan, där det pålitliga mjukpacket väntar. En sekund överväger han att följa riktlinjerna och byta om innan han går ut för att röka. Sedan skrattar han gott och går direkt ut genom entrén. Termometern visar plusgrader, men det kommer ändå rök ur munnen redan innan han tänt upp. Kylan och fukten letar sig genom de ortopediska tofflorna. Städtanten kommer säkerligen klaga på att han drar in grus när han går in igen, men skit i det. Det är verkligen under hans värdighet att ikläda sig de blå plasttossorna, det måste till och med hon begripa. Bloss efter bloss röker han, lutad mot sjukhusets tegelvägg. Han tänker att det är för jävla kallt om fötterna och bestämmer sig för att gå en liten lov. Parkeringen är folktom så han kommer inte behöva möta någon. Skönt. Men en bil svänger in på området och föraren börjar lasta ur en liten, liten gumma som gråter i himmelens sky när hon rör armen.

”Mer att göra”, tänker Anders, ”men inte för mig, tror jag”.

Han lägger om sin rutt och går så tyst han kan mot byggnadens baksida, tänker smita in obemärkt, kanske till och med lägga sig på joursoffan för en liten lur. Förvåningen är enorm när den svarta himlen plötsligt flyttar sig och hamnar rakt framför honom, samtidigt som ett kort vinddrag susar runt hans öron.

Duns, låter det, när han slår i backen. Han känner kylan från marken innan han känner smärtan. En silvrig blixt drar igenom bakhuvudet och sedan blir det varmt i nacken. Doften av järn är lika tydlig som oväntad. Nackhåren fuktas där blodet rinner nedåt. Han öppnar munnen, men får ingen luft. Uppe vid akutentrén hör han sjuksköterskan Sofias vänliga röst.

”Hur var det här då, vännen? Jaså, det är armen som gör ont. Vänta, ska jag hämta något…”

Anders vill ropa, vill att Sofia ska komma, att hon ska ta hand om honom i stället, men det kommer inget ljud. Iskylan kryper igenom honom, han känner markens väta genom rocken och de ojämna gruskornen som borrar sig in i hans rygg. De automatiska dörrarna sluter sig bakom Sofia och den lilla, lilla gumman. Det blir alldeles tyst.

”Är det så här det ska sluta?” tänker Anders. ”Ödets ironi har man ju hört talas om, men det här är bara löjligt.”

Hans ögonlock blir tunga. Han är så trött. ”Vet de inte vem jag är?”