Vårvinter

av Anna Stasko

Världen tycks ha fastnat i skarven mellan vår och vinter. Vatten rinner i rännilar och ritar mönster i den halvsmälta snön, innan den tar sin tillflykt ner i porlande gatubrunnar. Det klafsar under fötterna. Vatten sipprar in i mina otäta vinterstövlar och dränker strumporna i iskallt vatten. Gatlyktornas sken bleknar i den täta dimman och trafikljusen lyser som små röda och gröna knappnålshuvuden. Fukten är överallt, den sätter sig i håret, i kläderna, och lägger sig som en tunn hinna över huden.

            Jag korsar torget framför Slussens tunnelbanestation där parkbänkarna står tomma och duvor desperat pickar efter någons tappade pommes frites. Jag tar fram SL- kortet ur kappfickan och går igenom spärrarna och beger mig ner till perrongen. Tunnelbanan kommer om två minuter.

            Tårna är iskalla nu och jag undrar om jag kommer att förfrysa fötterna. Idiotiskt att ta på mig läderstövlar i sådant här väder, men jag ville vara fin på jobbet. Jag rör på tårna så gott det går, men de känns stelfrusna. Väl inne på tunnelbanan sätter jag mig ner och tar av mig ena stöveln och strumpan, och försöker värma den vänstra foten med händerna. En kvinna i tjugoårsåldern sitter mitt emot mig och hon stirrar på mig en stund, hennes blå ögon nyfikna, innan hon tittar bort. Hon tycker nog att det är osmakligt att ta av sig barfota på tunnelbanan.

            Det har slaskat i snart två månader. Det snöar på nätterna och töar på dagarna. Småfåglarna sjunger om en vår som aldrig kommer. Människorna går runt i staden och hoppas på värme. Meteorologerna på teve förklarar att våren kommer sent i år, och att det inte är någonting konstigt med det, men folk börjar undra. Det börjar pratas. Ibland hör man ett tyst mumlande i tunnelbanan eller på bussen. Främlingar pratar om det konstiga vädret. Hörlurar ligger nedstoppade i väskorna eller i portföljen. Oron ökar bland invånarna och man vill få kontakt och känna samhörighet.

            Någonting känns skumt, fel, men vad? Nyheterna säger ingenting. Internet säger ingenting. Inte Svenska Dagbladet, eller Dagens Nyheter, Aftonbladet, eller Expressen. Inte BBC eller CNN. Inte Al Jazeera. Det enda som står är att våren är sen i år. Hela norra halvklotet upplever en köldknäpp. Ingenting annat.

            Men det är i slutet av maj, och folk har börjat prata, ifrågasätta om någonting har hänt, någonting som nyheterna inte låtsas om, som regeringar världen över tystar ner, så att folk inte skall gripas av panik. Är de rädda att folk skall börja bunkra upp och lagra mat, att hyllorna i matvarubutikerna snart skall gapa tomma på ris, torkade bönor och konserver? Är de rädda för upplopp? Eller talar de sanning? Ingen vet.

Kvinnan tittar på mig igen, och jag ser någonting i hennes blick. En tyst sammanbitenhet, som jag tycker mig se hos många nuförtiden. En oro, som på något vis inte har någon riktig plats därför att ingen vet om den är befogad eller inte. Hennes ögon flackar, innan de fäster sig vid mina.

“Jag trampade fel”, säger jag som förklaring till min nakna fot, som ligger uppslängd över ena knät. “Vattnet var djupare än vad jag trodde. Läderstövlar var inte direkt det bästa valet en sådan här dag.”

“Gummistövlar”, säger hon. “Men de går inte att få tag på.”

Hon tycks huttra till en aning, som om det där med att gummistövlar inte går att få tag på säger någonting om världen; att det betyder något mer än bara det att de är slut i alla butiker. Hon vänder blicken mot fönstret och jag antar att hon betraktar sin egen spegelbild i glaset. Eller kanske hon betraktar mig för att se min reaktion. Som för att se om jag, liksom hon, tycker att det här med att våren aldrig kommer är märkligt.

“Jag vet”, säger jag.

Hon vänder sig mot mig igen.

“Vart skall du?”

“Jag tar bussen”, säger jag. “I Mörby Centrum. Jag kan köpa strumpor på Åhlens.”

Jag stoppar ner vänsterfoten i stöveln och drar upp den högra foten och drar av den otäcka kalla strumpan, och lägger den i handväskan.

“Jag skall också handla”, säger hon. “Vi kan gå tillsammans.”

Jag ler lite. Hon är en av dem, precis som jag. En av dem som vill känna samhörighet i en tid som känns orolig och osäker.

“Visst.”

Sedan nämner hon att hon heter Isabelle.

“Hanna”, säger jag.

När vi kliver av tunnelbanan börjar stövlarna genast skava mot mina nakna fötter. Vi tar rulltrappan upp till centrum. I skyltfönstrena skyltas det med sommarkläder, som om den här köldknäppen inte finns, och mannekänger klädda i korta kjolar, linnen och shorts står i skarp kontrast till alla vinterklädda kunder.

            “Titta”, säger Isabelle och pekar på mannekängerna. “De låtsas som ingenting.”

            “De”, tänker jag. “Vilka är “de”? Menar hon regeringen, nyhetsankare eller journalister, eller menar hon folk som jobbar i butikerna och ansvarar för skyltningen? Vem är “de”, enligt henne?”

            “Vilka “de”?” undrar jag.

      “Jag vet inte”, säger hon.

            Jag köper mina strumpor och sätter mig på en bänk i centrum och tar dem på mig. Jag har redan fått fula skavsår på fötterna. Isabelle betraktar mig. Hon sade att hon också skulle handla, men hon handlade ingenting i affären. Jag antar att hon bara hittade på för att ha en anledning till att följa med.

            “Vill du gå och ta en fika?” undrar hon och hon tittar på mig lite bedjande sådär, som om hon inte vill åka hem. Bor hon själv? Känner hon som jag att det är jobbigt att vara ensam med sin egen oro och sina egna tankar just nu? Känns en tom lägenhet lika oroväckande som en till synes evig vinter?

            “Visst”.

Vi köper kaffe och kanelbullar och stirrar på varandra över rykande heta muggar.

            “Vulkanutbrott”, säger hon. “Det är min gissning.”

            “Eller klimatförändringen”, säger jag. “De säger att vädret kommer att bli mer extremt.”

            “”De”, säger hon och ler. “Vilka “de”.

            “De som vet”, säger jag.

            “Vilka vet?”

            “Kanske ingen.”

            “Jag tror ändå på vulkanutbrott”, säger hon. “Som på artonhundratalet. Året utan sommar. 1816.”

            “Dags att börja bunkra”, säger jag.

            “Jag har redan börjat”, säger hon. “Matvarubutikerna kommer att tömmas på konserver inom kort. Tro mig.”

            Hon tittar oroligt på mig som om hon just har sagt någonting förbjudet, som om hon har erkänt någonting som man inte får erkänna. Att man är rädd. Men jag är också rädd. Det är någonting som inte stämmer med den här eviga vintern. Det är som om alla börjar anta, men ingen vill erkänna, att de inte tror på det som sägs. Det är som om hela världens befolkning luras till att tro att allt är i sin ordning. Men ett vulkanutbrott kan ju inte gå obemärkt förbi på något vis. Någon måste ju försäga sig någon gång. Någon som vet.

 Jag tar en klunk av kaffet och tar en tugga av kanelbullen. Det smakar tryggt. Vanligt. Inne i centrum kan man inte se ut. Man ser härjade ansikten, klädda i vinterkläder i slutet av maj, men man kan inte se den kalla, tärda, grå världen utanför. Man kan nästan låtsas att allt är som vanligt.

När vi har fikat klart går vi ut till busshållplatsen. Vinterkappan jag har på mig känns plötsligt för varm. Jag börjar svettas och efter några minuter tvingas jag att ta den av mig. Isabelle tittar på mig och sedan börjar hon skratta. Hon slänger bak huvudet och skrattar mot himlen. Hon tar av sig sin vinterjacka och hänger den över armen och hon sträcker ut händerna framför sig.

“Jag tror inte att det kommer att snöa i natt”, säger hon. “Känner du?”

Isabelles buss kommer först och hon ger mig en kram innan hon stiger på. Vi byter inte nummer. Vi pratar inte om att ses igen. Hon vinkar åt mig genom fönstret och när bussen kör iväg, försvinner hon i dimman. 

Min buss kommer strax efter och bromsar in vid hållplatsen. Jag kliver på, betalar och går och sätter mig vid fönstret. Jag ser inte mycket mer än min egen spegelbild i glaset, men jag ser att det inte har börjat snöa därute. Inte än i alla fall.

När jag kliver av och går mot hyreshuset hänger kappan fortfarande på armen. Luften är fuktig, men ljummen.

Kanske är det ändå så att våren är på väg.