Ödlan

Stärkt med fem små flaskor vin som jag drack på planet till Béziers lämnar jag den lilla lågprisflygplatsen bakom mig. Följer efter den egna skuggan som, blossande på en cigg, flyr från mig med långa kliv: ni – kan – dra – åt – hel – ve – te. Ni – kan – dra…

I en vägkorsning saktar jag in. Västerut eller österut? I fickan hittar jag en svensk tia. Kastar den i luften. Krona eller klave?

   Det finns inga måsten, inget mål, ingen slutpunkt, bara jag, och här, och nu. Plikter och förbindelser har fallit av mig som ett ömsat skinn.

   I morse var jag i Sverige. Bråkade med Daniel.

   Så fort jag kom hem, trött och fortfarande halvfull, ställde han den idiotiska frågan:

   ”Hade du sex med honom?” röt han.

   Jag gapade. Visste han inte? Jag morrade att han skulle låta mig vara, Daniel gjorde inte det och sedan blev det som det blev. Okej, jag kanske inte borde ha kastat en bok på honom. Eller åtminstone inte siktat prick. Han blödde näsblod i en kvart. Men jag bad om ursäkt. Jag kanske gastade lite för mycket och kanske även bröt hans favoritskiva mitt itu. Jag slängde ut den genom fönstret men det var ingen anledning till att kalla mig freak.

   Klaven vinner och jag väljer den högra vägen. Marken strömmar under mina fötter. Det svarta mot det gula. Ett bi flyger förbi, landar på en lavendelbuske. Insekternas surrande. Dofter.

   En timme senare står min svarta t-shirt i brand. Fuktig och skrynklig hänger den klistrad mot kroppen. Jeansen är styva av sand och svett. Strumporna kokar i skorna. Jag borde ha tagit mig tid att packa ner ett par shorts och linne istället för att störta hemifrån som en ung rebell.  Jag vet inte längre var jag är. Den raka smala vägen, lik de andra smala, sandiga vägarna som jag har traskat på, ligger öde. Solen gassar ner på den gulbruna jorden. Jag vacklar. Har blivit törstig och vimmelkantig. En stor sten längre bort ser bekväm ut. Mina sneakers river upp små puffar av gyllene damm. Jag sätter mig på stenen, tar av den lilla ryggsäcken. I botten på vattenflaskan skvalpar de sista klunkarna. Jag dricker allt på en gång. Tittar upp. Ett flygplan på väg någonstans målar en grå ödeslinje mellan öst och väst.

   Jag är fri och oberoende för första gången på arton år.

   Frankrike luktar som om allt vore möjligt. Jag känner igen doften av ett nytt äventyr som väntar bakom nästa vägkrök. För länge sedan, i mitt andra liv, liftade jag igenom hela Europa, från Warszawa till Nice. Där nere plockades jag upp av en lastbilschaffis som erbjöd mig ett jobb i Marocko. Hans pojkvän var döende i aids och behövde någon som höll honom i handen. Jean-Pierre, chaffisen, var borta mycket. Behandlingen kostade en hel del.

   Jag gick med på det. I tre månader bodde jag halvvägs mellan Tanger och Ceuta i ett litet vitkalkat hus utanför en fattig marockansk by. Jamel, den tunisiske pojkvännen, var en trevlig kille som tyckte om att snacka skit och spela poker. Han var sällan besvärlig och behöll en rörande barnatro att han skulle klara sig genom sjukdomen. Året var 1985 och jag visste ingenting om hiv. Jean-Pierre hade försäkrat mig att jag inte skulle smittas om jag alltid stod minst en halv meter från Jamel. Att dela säng, bestick och kroppsvätskor var förbjudet och det passade mig bra. Jag hade knullat mig genom Bourgogne, Beaujolais, Massif Central och Provence och behövde vila.

   Efter åttionio dagar var Jamel död och Jean-Pierre betalade den överenskomna summan, en smärre förmögenhet för en tonåring från ett land bakom järnridån. Jag återvände till Nice för att sluta höra klockan klämta och spendera alla pengarna. I min inskränkta, gråa, polska värld betydde det att bo i ett rum med utsikt, käka frutti di mare, dricka Blanc Bordeaux och smaka på hela det västerländska sortimentet av färggranna cigarettmärken. Allt jag hade tjänat gick åt på två veckor.

   När jag återvände till Polen hamnade jag med huvudet före i den värsta aidshysterin. Jag vågade aldrig, inte ens inför mina närmaste, erkänna att jag hade bott tillsammans med Jamel. De fromma polska katolikerna skulle bränna mig på bål två gånger, för både hiv och bögar, de intoleranta, fega svinen.

 

ꝏ

 

   Just när jag nästan förgörs av törst stannar en gammal halvrostig lastbil till och en kraftig, fårad man lutar sig ut genom bilfönstret.

   ”Voulez–vous coucher…”  Han synar mig hastigt, avbryter sig och flackar med blicken. Allt detta innan jag hinner svara att jag inte vill ligga med honom.

   ”Hoppa in”, brummar han.

   Jag har aldrig blivit så förolämpad förut.

   Jag lyfter ryggsäcken, klättrar upp i passagerarsätet, drämmer till dörren och vi skramlar iväg.

   ”Vart ska du?” frågar gubben.

   C`est egal”, svarar jag. Jag undrar om han har något att dricka och tackar glatt för en tvåliters plastdunk med billigt vin som trycks i min hand. Jag tar några ordentliga klunkar, lägger fem euro på instrumentbrädan och belönas med en nöjd grymtning. Vinet är ungt men smakar fint. Fan, jag är i Frankrike, ensam, obunden och oberoende. Jag skålar för mig själv och inser att jag verkligen inte bryr mig vart vi är på väg.

   Gubben smattrar på obegriplig franska. Orden lämnar hans röda mun, studsar mot mustaschen och skvätter som regndroppar mot en ruta. Jag lutar mig bakåt, tittar ut och utnyttjar de korta stunderna när lastbilen inte kör på gropar till att släcka törsten. Unnar mig flera klunkar av världens bästa bedövningsmedel. Det funkar, som vanligt. Chaffisen pratar oavbrutet och jag skrattar högt, befriande och smärtfritt. Skulle kunna cirkla runt hela natten med en harmlös farbror som enda sällskap. 

   Efter någon timme bromsar gubben in och förklarar, om jag fattar rätt, att han ska svänga in på en stig som knappt syns och åka hem till frugan. Jag tackar honom, tar ryggsäcken och den halvfulla dunken med mig och hoppar ner på asfalten. Tittar mig omkring. Vinrankor, raps, örter och enstaka träd mot horisonten. Jag sätter mig på en gräsplätt vid vägkanten, lutar mig mot ett vägmärke och iakttar de röda strimlorna som solnedgången har åstadkommit på himlen. Lyckokänslan är lika påtaglig som vinets sötma på tungan. Psykdoktorerna har fel. Jag är inte sjuk. Har aldrig mått bättre.

 

ꝏ

 

  Någon skakar liv i mig. Jag lyfter huvudet och blinkar. Ser upp i ett pojkansikte. En solbränd, mörkhårig yngling på högst tjugo år med en cigg i mungipan. Var är mina Marlboro? Jag sätter mig upp. Cigaretterna är slut. Den tomma plastdunken har vält på sidan. Jag tar killens fimp och suger i mig röken. Han tittar på mig, flinar och tänder två nya Gitanes.

   Två meter bort, bredvid en skrällig Citroen Berlingo, hänger hans tre kompisar. Deras jeans är dammiga och skjortorna enkla. Kängorna slitna. Händerna inte direkt rena. Killarna vill veta vem jag är och varför jag sover i diket. Jag berättar på min knackiga, bortglömda skolfranska som jag blandar med engelska och ett hemmagjort teckenspråk. Från Sverige, på väg. Jag pekar framåt. De flinar. Har jag lust att följa med dem till ett hus i närheten?

   Jag rycker på axlarna. Visst, bara det finns cigg och vin. Och en säng.

   Allt finns.

 

ꝏ

 

   Genom slutna ögon hör jag någon sucka. Vana händer klär av mig naken. Främmande fingrar öppnar mitt sköte. Benen dras isär. Jag halvsover. Ligger stilla. De får göra vad de vill. Jag är deras. Redo.

   Han, den första, lägger sig mellan mina ben. Fyller upp mig. In och ut. In och ut. Deras händer överallt… händer, penisar, men inte läppar. Aldrig läppar. Nej, det är inte kyssar jag behöver. Jag är en snurra. Natten gungar. Vill sova. Vill inte längre. Händerna försvinner inte. Vinet är sött. Min hand knyts runt en ny kuk, upp och ner. Han den andre skriker och jag skrattar. Om och om igen, tidigt i gryningen när de första solstrålarna förnimmas bakom gardinerna, mitt på dagen mellan de varma lakanen, sent på natten då kropparna är osynliga i mörkret. Mellan sömn och vaka. Penisar och vagina.

   Mina slavar. Deras slav. Från första glas till sista ligg. Det susar i huvudet, viner mellan benen, brusar i fingertopparna. Jag är tillbaka i leken, fortfarande en kvinna som räknas. Även nu, norr om femtiostrecket.

 

ꝏ

 

   Bilen som jag stoppade efter femtio orgasmer, såren i underlivet, flykten från knullhuset och en allmän känsla av sinistert misslyckade släpper ut mig mittemot något som i mörkret ser ut som en äng. Chaffisen säger Méditerranée och pekar rakt fram. Jag svarar merci beaucoup, hänger min lilla ryggsäck över axeln, tar plastkassen från Lidl och börjar gå. Ljudet av vågor som ansluter sig till en strand ledsagar mig tvärs över ängen. Det finns ingen stig men månen som visar sig då och då belyser den låga, skuggfyllda vegetationen. Jag flyttar kassen till andra handen. Den är tung, jag har provianterat för ett par dagar. Vin, vatten, en limpa Gitanes, en baguette, en påse apelsiner och ett badlakan. En fräsch topp. Bikini. Tvål och schampo. Solkräm. 

   Än så länge är jag nöjd. Har inte tappat bort vare sig passet, kreditkortet eller kontaktlinserna. Inte blivit misshandlad eller dödad. Ett eller annat litet äventyr gör ingenting i det stora hela. Jag har inte planerat något utan låtit ödet, slumpen eller rena turen vägleda mig. Jag måste ingenting. Inte ens överleva. Detta är mitt sätt att säga adjö till livet, mig själv, det förflutna som jag inte har mycket till övers för och den framtiden som jag inte längre vill ha. Jag bara är, här och nu, ledd av omständigheterna som ingen förfogar över. Allt kan hända. Allt är välkommet utom ett tråkigt liv.

   Som om det spelar någon roll.

   När jag, ett par hundra meter senare, dyker i Medelhavet är jag lika viktlös som ett foster i livmodern. Lika tyngdlös som en astronaut i rymden när jag, flytande på rygg, ser stjärnorna blinka någonstans ovanför Afrika.

   Sittande där sanden övergår till gräs, ren och fin efter badet, mumsar jag på baguetten, suger på apelsinen och växlar mellan vinet och vattnet. Det börjar ljusna. Jag lägger kläderna och skorna i ryggsäcken, packar ner vattenflaskorna och vindunken i plastkassen. Den ska användas som huvudkudde. Jag virar min halvnakna kropp i badlakanet, lägger mig på sidan och vaggas till sömn av havets andetag och vinets flod och ebb.

 

ꝏ

 

   Jag vaknar av att mobilen ringer. Det är Daniel. Tidigare har jag struntat i honom men någon gång måste jag få honom att sluta besvära mig. Jag vet vad han vill säga. Han är ledsen, så ledsen, så ledsen. Förlåt mig älskade du, jag menade det inte, jag var orolig och berusad, du vet att jag älskar dig så mycket. Kom hem, snälla, var inte arg.

   Jag är inte arg längre, det har gått över, men jag har ingen lust att komma ”hem”, vad det än betyder. Har gått under radarn och känslan att ingen vet var jag befinner mig och vad jag gör ger mig frid.

   Låt mig vara, Daniel. Låt mig vara, världen.

   Det betyder dra åt helvete allihopa. Jag behöver er inte längre.

   Jag avslutar samtalet, vänder på mig och stelnar.

   I sanden framför mig sitter en urgammal och alldeles väldigt naken varelse.

   Grå och brun och stilla som en ödla vilar den i sanden.

   ”Är du svensk?” frågar den på fisförnäm skånska.

   ”Eeeh”, stammar jag fram.

   En rynkig, pepparkaksbrun och helnaken gammal kvinna sitter i skräddarställning. Brösten, som ser ut som utslitna rep, hänger ner till naveln. De smala benen verkar ha hakat sig in i varandra. Den triangelformade hakan vilar på två kloliknande händer, prydda med gnistrande ringar och långa röda naglar. Under en enorm stråhatt syns två gråa Pippi–flätor. Ett par spefulla blå ögon tittar nyfiket på mig.

   ” Är du svensk eller inte? Svara mig, människa”, upprepar Ödlan otåligt.

   ” Aldrig i livet. Jag är en polska som råkar bo i Sverige.”

   Jag skruvar av korken, smakar på vinet och grimaserar.

   ”Den hemska varma sörjan bjuder jag inte på.”

   ”Men svära kan du, det måste jag säga”, kommenterar Ödlan. ”Fyndigt ful i mun är du.”

   ”Har ingen sagt till dig att det är fult att tjuvlyssna”, säger jag.

   ”Lyssnar man inte vet man inget. Hur länge tänker du gömma dig för omvärlden?”

   ”Jag tar dagen som den kommer.”

   ”Följ med mig”, föreslår hon, och jag undrar om hon är någon jävla slavhandlare, som skulle sälja mig till ett harem. Ödlan skrattar.

   ” Hur står det till med din franska?”

   ” Jag har glömt det mesta.”

   ”Engelska då?”

    Jag rycker på axlarna.

   ”Ännu värre.”

   ”Vad bra, då kan du inte charma mina boys”, strålar hon.

   ”Vilka boys”, frågar jag och hon pekar på fyra nakna gudar i närheten som jag, konstigt nog, inte ens upptäckt hittills.

    ”Var köper man såna?” flämtar jag och hon frustar och gnäggar.

   ”Här och där i Europa.”

   Finns det pengarum finns det stjärterum.

   ”Du duger”, säger Ödlan.

   ”Till vad då?”

   ”Du duger som en underhållning på en kryssning. Mina boys har blivit tråkiga och jag har tänkt på att byta ut dem, men du räcker. För tillfället”, förklarar hon. Långsamt och tydligt, som om jag vore en småskolelev.

   ”Hoppas jag inte behöver ligga med dig”, muttrar jag.

   ”Du behöver inte vara rädd för det. Det är deras jobb”, Ödlan låter förnärmad. ”Men elokvent är du. Följer du med?”

   ”Tja…”

   ”Vad har du att förlora”, envisas hon, ”jag får sällskap som pratar svenska, förvisso med en stark brytning, men det är bättre än ingenting, och du kan leva i lyx innan jag tröttnar på dig.”

   Det där med lyx låter intressant, men…

   ”Vem är du egentligen?” undrar jag.

   ” Din goda fe. Mer behöver du inte veta.”

   ”Gör mig trettio år yngre och om du ändå håller på skulle jag vilja vara rik”, mumlar jag.

   ”Än så länge får det räcka med champagne ”, säger Ödlan.

   Människan är uppfriskande annorlunda. Påminner mig om farmor. Samma långa och beniga fötter, samma hästansikte, samma sardoniska glimt i ögat.

   ”Det räcker för mig”, säger jag och ser henne vifta med fingrarna. Två av boysen kommer fram till oss, lyfter henne under armarna och jag får en förstahandstitt på två präktiga pittar och mellan dessa en hängande, skrynklig mus. Ödlan vecklar ut sig till stående och först nu ser jag hur lång hon är. Med ens tvivlar jag på om det är en bra idé att följa med. Jag är kort, kort, kort och hatar det.

   Ödlan vänder sig om.

   ”Rör på påkarna, vi har inte hela dagen på oss”, säger hon.

   Vad fan, jag är åtminstone yngre, tänker jag. Jag vinner.

   Sanden är redan varm under mina fötter. Jag stannar för att ta på mig skorna och lutar mig mot en skylt där det står Le village naturiste du Cap d ´Agde. Helt fel plats för mina celluliter. Skönt att sticka härifrån.